Jag fick mejl från hakke som hade tagit en närmare titt på Gustaf Fridolins och Åsa Romsons introduktionstal som hölls i samband med att de utnämndes till språkrör för Miljöpartiet den 21 maj 2011.
- Gustafs tal: http://svtplay.se/v/2432812/
- Åsas tal: http://svtplay.se/v/2432810/
hakke skriver:
Och nu sitter jag här och funderar. Inte på politiken (som är nog så intressant att begrunda) utan på vad är det som gör att jag upplever så stor skillnad. Under Fridolins tal satt jag fullt uppmärksam och med ett leende, under Åsas tal läste jag lite om Bob Dylan, bytte en blöja, satte in smöret i kylskåpet. Jag upplevde honom som någon bredvid mig och henne som någon en bit ovanifrån.
En annan reflektion har med genus att göra. Man brukade säga att en kvinna som har lite manliga egenskaper (typ pojkflicka) hade lättare att få uppskattning än en man som visade kvinnliga egenskaper. Kanske ser vi verkligen en förändring av mansrollen för här tycker jag möjligen att Fridolin har kvinnliga drag i sitt berättande och att Åsa har manliga drag i sitt argumenterande, och det är snarare han som vinner på detta.
Jag håller med om att jämförelsen är väldigt intressant. En uppenbar skillnad är att Fridolin använder sitt manus på ett långt skickligare sätt än Romson – visserligen ser man att han sneglar på pappret, men han talar fritt och (synbarligen) ur hjärtat. En mer svårfångad skillnad ligger i karisma-faktorn: oavsett vad man tycker om Fridolin som politiker och opinionsbildare är det svårt att förneka att han har en förmåga att fånga människors intresse genom sin blotta uppenbarelse. Han brinner för det han gör, och har förmågan att kommunicera denna sin passion.
{ 0 comments }
